Är pennan rätt väg att hitta in i ett löparsällskap? Välkomnar det löpande communityt oss kontorsråttor med öppna armar, eller kan jag förvänta mig invigningsritualer á la Ondskan om jag skulle visa mig hos löparklubben och basunera ut att jag faktiskt jobbar på ett tidningsförlag?

Att skriva om löpning, är inte det lite som… tja, avdelning onödigt jobb. Att teoretisera om någon så pass ”simpel” aktivitet som löpning kan kanske av många ses som en överflödig syssla. Visst kan det finnas intresse för att diskutera kost, utrustning och löparrundor och så vidare, men det finns en intressant psykisk aspekt till det hela. Även om det i slutändan inte handlar om att snacka, utan om att springa, så gäller det att lära sig tänka rätt. Kan man då på något sätt förmedla, på papper, känslorna man känner beroende på vilket humör man är på och huruvida formen står i zenit eller är körd i botten, så tror jag att man kan bli en bättre löpare. En bättre löpare som förhoppningsvis också kan inspirera andra.

För ingen dag är den andra lik för en löpare. Som bekant kan en löparrunda stå för en frihet lika lockande som en Tomas Ledin-låt om sommaren, midsommar vid havet eller snö på julafton – men ibland innebära en lika stor psykisk påfrestning som maktlösheten inför sex kvalomgångar schlagerfestival om den tidiga våren.

Där kan jag vara avundsjuk på de riktiga löparna. Jag vill tro att de har förmågan att skjuta alla andra personliga problem åt sidan och bara koncentrera sig på det antal kilometers löpning som de bestämt sig för. Me, myself and I liksom – ingen annan. Hittar man den här zonen faller man pladask för löpningen. Det är jag övertygad om.

Jag inbillar mig någonstans att detta är anledningen till varför jag skriver om min träning. De dagar då humöret och formen befinner sig där den ska kan jag fungera som en inspirationskälla för mig själv inför framtiden, och kanske i bästa fall även för andra. Gällande de sämre dagarna, när varje steg känns som om kroppen behöver arbeta övertid, så kan man i alla fall trösta sig med att man kan skriva om eländet när man kommer i mål. Och sedan på något sätt dra ett streck över alltsammans och ta nya tag.