I helgen tog jag ett rejält kliv närmare ett maratonlopp. Om vi bortser från att det rent tidsmässigt kröp närmare, så genomförde jag mitt första lopp över 25 km. Till slut stannade GPS:en på 27,1 km. Det kanske var ett oerhört litet steg för mänskligheten, men för den ”lilla människan” (och här tänker jag inte i termer av Carl-Henric Svanberg) – för mig – var det stort. Distansen utgör nästan exakt två tredjedelar av ett maraton, och även om det låter mycket återstår närmare 15 km löpning. Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Jag sprang i 5.30-tempo, alltså fem och en halv minut per kilometer. Ett förhållandevis bra tempo med tanke på distansen som avverkades, och en som jag vore mycket glad om jag lyckas hålla under själva maratonloppet den 2 juni. Gör jag det, eller till och med ett par sekunder över 5.30 per km, så kommer jag att komma under fyra timmar med viss marginal.

Något som jag blev än gladare för var att jag undvek några större skador. Under två och en halv timmes löpning kan man räkna med rejält stumma ben, en väl tilltagen utmattningskänsla och lite skavanker både här och där, men bara så här några dagar efteråt känner jag mig återställd och är redo att återuppta mitt vanliga schema med två pass på 14 km under veckan. Det svåraste var istället att få huvudet att hänga med under återstoden av kvällen: där kände jag mig tung.

Skador och sjukdomar är mina värsta fiender just nu, förstås. Med tanke på den intensiva träningsperiod som jag är inne i nu är det viktigt att jag får bygga upp konditionen i lugn och ro utan större hinder. Jag vill kunna fokusera på träningen nu, och känna att jag hinner med de distanser som jag vill under varje vecka. Det gäller med andra ord att hålla sig en bra bit ifrån förkylda ungar…