På lördag smäller det. Stockholm maraton 2012 går av stapeln – utan Maratonmannen, förvisso, men ändå med både ett starkt och brett startfält. En smältdegel av människor som torde ha åtminstone en sak gemensamt: ett intresse för löpning. Eller tja, i alla fall ett intresse av att gå i mål. Jag kan tänka mig att det finns ett par löpare i startfältet som kan ha hamnat där som följd av en förlorad vadslagning och liknande…

Vädret så här tidigt in på sommaren är vädret ombytligt och inte direkt pålitligt. Jag surfar på webbvågen som tar mig till SMHI där prognosen för Svealand under lördagen lyder som följer: ”Nordvästlig vind. Regn eller skurar och 4-9 grader. I Dalafjällen snöinslag och bara ett par plusgrader.” Stockholm ser ut att få runt 9 grader och en vind som kan uppgå till 8 m/s. Inga perfekta förhållanden, men den stekheta solen slipper dem i alla fall.

Framför sig har de 42 kilometers himmel och helvete, där himmelriket begränsas till den första milen och eventuellt även den sista kilometern – och kanske framförallt det avslutande varvet inne på Stockholm stadion. Resten blir en pina av varierande slag: uppgivenhet, trötthet, utmattning, små strimmor av hopp och eventuellt ett eller annat skavsår på alla tänkbara, och otänkbara, ställen på en kropp som efter loppet kommer vara utpumpad men väldigt nöjd. Det kan vara så att varenda steg känns väl värt mödan när upploppet ligger framför dig.

Jag har tidigare pratat om målbilder. Jag trodde dessa målbilder skulle försvinna i och med insikten att jag inte kommer att springa något maraton i år. Men icke. Jag ser den där förbannade upplopsrakan, jag ser mållinjen, jag förstår att jag avverkat mitt livs första maratonlopp – det är bara det att jag samtidigt förstår att det sitter i huvudet. Det är en mental bild, en fantasi, ingen verklighet. Men jag kan inte sudda ut den, inte få den att försvinna.

When Saturday comes along, I’ll be long gone. I alla fall mentalt. Jag kommer inte tänka på någon form av löpning. Antagligen kommer ni att hitta mig liggandes raklång i hängmattan, kanske med en (för) tidigt öppnad lördagsöl i handen – och allra mest troligt avnjutandes en god bok. Det är väl så småbarnslivet ser ut, va? Eller blandar jag återigen samman fantasi och verklighet?

Nåväl, ibland kan den mixen visa sig vara en så god njutning som det går att få just nu. Och jag slipper träningsvärken.