Maratonloppet som aldrig blev avgjordes i helgen. Under minst sagt icke-optimala omständigheter var det ungefär 15 000 löpare som tog sig runt hela den över 42 km långa slingan genom Stockholm, och blev ett maratonlopp rikare.

Jag var inte en av dem. Men jag kunde ha varit det. Jag hade nog sprungit på sisådär 3.58.54. Ungefär. Om man beräknar i det extremt dåliga vädret – piskande regn, starka vindar och en temperatur en bra bit under 10 grader – så hade nog min ungefärliga tid legat däromkring.

Men som ni vet så ville ödet annorlunda. Många har berättat saker och ting för mig idag: ”Vilken tur att du inte sprang”, ”Det var väl skönt att du kunde sitta hemma i soffan” och ”Fegis” är alla uttryck jag har fått höra idag. Och om jag måste välja så får det bli det sista. Fegis.

Methkal Abu Drais från Jordanien kunde nog hålla sig för skratt – eller för resten, det kunde han inte alls: enligt uppgifter ska tätklungan ett tag börjat skratta åt de extremt dåliga förhållandena som de sprang under – under själva loppet, men när han 2 timmar, 19 sekunder och 16 hundradelar senare (hundradelarna är viktiga här, känner jag) passerade mållinjen som förste man sken han upp i ett leende. Och jag ger mig fan på att han i samma andetag hann tänka: ”Det här är definitivt sista gången jag sätter en fot i Antarktis”. Typ.

Bäste svensk blev Fredrik Uhrbom, som representerar Spårvägens FK. Även för honom gick det på räls, det dåliga vädret till trots, och 2.26.36 är förstås en väldigt fin tid en dag som denna. Noterbart är också att en av mina Facebook-kamrater sprang in på strax under 2.59. Bara det är ett värt ett omnämnande på den här bloggen.

Det kan vara så att jag har nya mål i sikte redan.

En annan kompis – en inte lika snabbspringande sådan, som dock har en fin tennisarm – frågade om jag var sugen på Berlin i september. Nu såg jag att loppet var fullt, men ni vet hur det är: har man väl börjat kolla så dröjer det inte länge förrän jag kanske skriver följande bevingade ord igen:

”Jag kan inte säga att tanken aldrig funnits där. Visst har den det. Den var ett embryo, som aldrig riktigt växte till sig. Någonstans under surfrundan måste samma embryo hittat någon form av Jolt Cola och trampat gasen i botten, för plötsligt hade den transformerats till en fullvuxen tanke med rätt att agera. Och plötsligt satt jag på Stockholm Marathons hemsida och läste allt om varje del av banan. Efter att ha passerat det första varvet på 16 km, intagit och hunnit bort från Gärdet och för andra gången klarat av stigningen kring Västerbron såg jag framför mig en trött, men glad hjälte: nu var det bara defileringen på Stockholm Stadion kvar.

Fem minuter senare hade kontokortet fått arbeta och min inbox hade fått ett meddelande som inte var skräppost: välkommen till Stockholm Marathon!”