Jag var på en läkarundersökning, betald av det företag jag är anställd hos, för ett tag sedan. Ni vet en sådan där snabb men rätt intressant historia, där man trycker in så många olika typer av prov man kan tänka sig på en begränsad tid. Det blir lite löpande band-princip över det – från blodprov, vidare till hörseltest, till EKG, ta en sväng om toaletten för ett urinprov för att avsluta med att gå igenom provsvaren med läkare – innan du till slut står där med ett papper med indicier på hur din kropp mår.

Eftersom alla anställda genomför samma procedur vartannat år är det onekligen så att det utgör en intressant läsning hemma framför brasan. Vill det sig väl kan jag ju alltid skryta om att kolesterolet hålls i schack, mina lungor inte har stagnerat – och om allt klaffar kanske till och med att hjärtat pumpar som det ska.

Och att må bra är ingen självklarhet. Vi pratar inte ”Justice for all” här. Just därför verkar det, på sina håll, finnas ett uppdämt behov av att basunera ut hur pass väl man mår. Mina fingrar räcker inte till när jag ska räkna upp hur många gånger jag, veckorna efter proverna, hörde meningar som ”Läkaren var oerhört imponerad av mina testresultat”, ”Han frågade om jag var elitidrottare” och så vidare. Att dessa kommenterar tas ur sitt sammanhang, och inte sällan refererar till endast ett av de cirka tjugo testen, spelar ingen roll. Fysiska praktexemplar finns det uppenbarligen gott om. Kul för dem. Jag tycker mig ha sett den där stolta blicken i deras ögon förr – just det, samma glöd som hos små barn om julafton. Hälsan är viktig – viktigare än allt annat, när det kommer till kritan.

Jag är inte en av dem – inget praktexemplar. Jag har varit inne på det förut: jag måste träna hårdare för att nå dit jag vill. Även om jag inte befinner mig på, eller ens i närheten av, en professionell nivå på mitt utövande vill jag förstås ha så höga värden som möjligt. Men de kommer ju inte på posten, de där rackarna (även om vissa mirakelmedicinföretag – nytt ord! – försöker pracka på oss en sådan här sanning). Jag tycker mig se en trend i samhället i dag, på rätt många nivåer, från amatörer till professionella utövare. Medfödd talang är i mångt och mycket viktigare än träning; man skryter om hur bra testresultat man har utan att, som man säger, behövt lyfta ett finger. Man har liksom en Björn Ranelid-kropp utan att träna lika hårt som honom.

Men väldigt sällan finns det några genvägar till framgång, vilket inte minst professionella idrottsmän och idrottskvinnor kan intyga. Eftersom min egen talang för långdistanslöpning är noll och intet, behöver jag inte oroa mig för att rida på någon sådan våg av lathet. Jag vet med mig att min enda chans att klara ett maratonlopp är träning – träning en masse.

Sedan är det då det här med maten och en god kosthållning. Hmm. Vart börjar vi? Med att göra en ”Plus”, det vill säga förpassa kexchokladen – som ligger och skriker efter mig i hyllan här bredvid – till evig vila i papperskorgen? Genom att räkna kalorier i maten jag äter? Hmm. Vi börjar närma oss det stora problemet i min träning. Och som vanligt när jag stöter på problem som är för jobbiga att ta tag i, lägger jag ner pennan ett tag, lutar mig bakåt och slumrar in.

Det löser sig nog, ska du se.