Lika fint som det är att tro att alla är lika inför lagen, lika fint är det att tro att alla har samma förutsättningar när det kommer till långdistanslöpning. Det är naivt. I löpningen har du dig själv, och ingen annan, att tänka på. Du är inte en del av något större, utan en produkt av det mått av träning du lagt ner och de förutsättningar som du besitter.

Av den anledningen bedöms alla hobbylöpare utifrån sin egna individuella måttstock, utifrån egen potential och målsättning. I teorin innebär detta en fin möjlighet för gemene man: man behöver aldrig mäta sig med någon annan, och inte heller känna någon press. I teorin, that is. Under utövandet förändras teori till praktik, och då kommer så många fler variabler in i beräkningarna.

Men som sagt, tanken om den fria och problemfrie löparen är fin.

Nåväl, till saken. Vi har som sagt olika förutsättningar, och för min egen del fick jag inte löpgenen naturligt – varken via DNA eller via modersmjölken. Vi har inga långdistansare i släkten – vad vi har, däremot, är flertalet idrottsintresserade individer som även utövat diverse bollsporter på amatörmässig nivå. Det här intresset fick jag däremot via modersmjölken, och har – både via arv och via miljö – odlat fram ett maniskt intresse för att både titta på och utöva idrott.

Med blandad framgång har jag spelat fotboll, innebandy, handboll och golf under hela min uppväxt och delvis också mitt vuxna liv. Jag har också varit tränare, både på junior- och seniornivå. Jag har idrotten i mig.

Utan tvekan är det så att min bakgrund har givit mig vissa förutsättningar att lyckas hyfsat med min långdistanslöpning. Medan träningen som jag sysslat med i dessa sporter inte direkt har varit ideal för maratonträning, så har den förstås gett mig en bas för kondition och för upplägg av träning, och sålunda har jag fått en del gratis. Det är jag medveten om.

Att börja från noll – det vill säga att aldrig någonsin tränat i någon större utsträckning – vore förstås en större utmaning, och då gäller helt andra regler. Där jag kanske – efter ett långt uppehåll – måste finna mig i att börja i lugnt tempo med sträckor på mellan en halv och en mil, kanske det räcker med en kilometer eller två för någon annan. För andra är det fullt tillräckligt att få till stånd en fungerande vardagsmotion – det vill säga gå till jobbet, cykla till affären och sådant.

Jag kommer att tänka på en gammal antirasistslogan från min högstadietid. ”Alla lika, alla olika”. Vi ska alla ta oss runt de där 42 km, men hur vi gör det – och framförallt vilken tid vi tar på oss – varierar väldeliga.