När man har över loppet av ett par månader, gärna mer, har joggat ett antal gånger i veckan är det lätt att bli lite fartblind. Eller, rättare sagt, distansblind. Denna distansblindhet går ut på att man plötsligt börjar se 10 km som en barnlek, något som knappt kan räknas som en joggingrunda.

För den som sysslat med löpning ett tag – men kanske ännu mer den som inte sprungit så länge – känner väl till att även om en mil ibland kan gå smärtfritt, så är det ändå en bra bit att springa. Det är efter en mil som ax sållas från vete, och det är nu man börjar inkräkta på de längre distanserna. De som gör att skoskavet börjar ge sig till känna, knäna börjar ömma och ljumskarna så smått hojtar till om att: ”Du, du kanske ska fundera på att sluta snart.”

Jag tror det är fel väg att gå, det här jag har börjat inbilla mig: att en mil inte är så farligt. En mil ska alltid respekteras för vad den är: en jävligt lång runda som ibland kan kännas som en evighet. Även om det kommer rundor då allt är frid och fröjd ska man se dessa som bonus. Tio kilometer är liksom porten till helvetet: det är efter denna milstolpe som kroppen signalerar att någonting inte är som det ska, hjärnan börjar ställa allvarliga frågor om att orken i diverse kroppsdelar börjar tryta. ”You´re approaching hell – are you sure you want to continue?”

En mil öppnar inte pärleporten. Tvärtom. Genom att passera och acceptera att du springer över en mil öppnar du helvetesporten. Se till att du är beredd.

Nu närmar vi oss den springande punkten, så att säga. Med bara strax över två månader kvar är detta något jag måste träna på: att under långa distanser över två mil hitta flytet, hitta någon form av psykisk oas. Kilometerna måste försvinna utan att jag behöver slita hund för var och en av dem. Jag måste hitta en ”lucka” i löpningen.

Och som sagt, med två månaders träning kvar är det inte mycket tid kvar att leka med. De långa distanserna måste börja ramla in nu, och som bekant så gör de inte det utan ansträngning. Med start till helgen blir det minst två mil varje helg, utöver de två lunchmilen i veckan. Med hjälp av lite ologisk matematik så borde det bli någonstans kring fem mil i veckan.

Det blir som att öppna porten till helvetet fem gånger; en port som borde vara stängd hela tiden.