Hälsa och Fitness - Träning & välmående

Historien om hur en vanlig 30-åring, med tilltagande rondör, bestämde sig för att avsluta livet som fotbollspensionär och bli motionär. Häng med från början när ax – 41 195 meter senare – förvandlas till limpa, och när övervikt blir till hjärtsvikt. Bloggen tar sats från det ödesdigra momentet när den osannolika anmälan via surfvågen – nota bene: alltså samma väg som kenyaner, etiopier och andra i löparspåret överjordiska varelser tar – hittade till Stockholm Marathons anmälningsavdelning. Följ vägen via hård träning, sisådär kosthållning och ett jävlar anamma fram till dagen D: och förhoppningsvis det ögonblick när jag passerar mållinjen på Stockholm Stadion den 2 juni 2012.  

Del 19: 3.58.54

maratonmannen : 4 juni, 2012 16:31 : Maratonmannen

Maratonloppet som aldrig blev avgjordes i helgen. Under minst sagt icke-optimala omständigheter var det ungefär 15 000 löpare som tog sig runt hela den över 42 km långa slingan genom Stockholm, och blev ett maratonlopp rikare.
Jag var inte en av dem. Men jag kunde ha varit det. Jag hade nog sprungit på sisådär 3.58.54. Ungefär. Om man beräknar i det extremt dåliga vädret – piskande regn, starka vindar och en temperatur en bra bit under 10 grader – så hade nog min ungefärliga tid legat däromkring.
Men som ni vet så ville ödet annorlunda. Många har berättat saker och ting för mig idag: ”Vilken tur att du inte sprang”, ”Det var väl skönt att du kunde sitta hemma i soffan” och ”Fegis” är alla uttryck jag har fått höra idag. Och om jag måste välja så får det bli det sista. Fegis.
Methkal Abu Drais från Jordanien kunde nog hålla sig för skratt – eller för resten, det kunde han inte alls: enligt uppgifter ska tätklungan ett tag börjat skratta åt de extremt dåliga förhållandena som de sprang under – under själva loppet, men när han 2 timmar, 19 sekunder och 16 hundradelar senare (hundradelarna är viktiga här, känner jag) passerade mållinjen som förste man sken han upp i ett leende. Och jag ger mig fan på att han i samma andetag hann tänka: ”Det här är definitivt sista gången jag sätter en fot i Antarktis”. Typ.
Bäste svensk blev Fredrik Uhrbom, som representerar Spårvägens FK. Även för honom gick det på räls, det dåliga vädret till trots, och 2.26.36 är förstås en väldigt fin tid en dag som denna. Noterbart är också att en av mina Facebook-kamrater sprang in på strax under 2.59. Bara det är ett värt ett omnämnande på den här bloggen.
Det kan vara så att jag har nya mål i sikte redan.
En annan kompis – en inte lika snabbspringande sådan, som dock har en fin tennisarm – frågade om jag var sugen på Berlin i september. Nu såg jag att loppet var fullt, men ni vet hur det är: har man väl börjat kolla så dröjer det inte länge förrän jag kanske skriver följande bevingade ord igen:
”Jag kan inte säga att tanken aldrig funnits där. Visst har den det. Den var ett embryo, som aldrig riktigt växte till sig. Någonstans under surfrundan måste samma embryo hittat någon form av Jolt Cola och trampat gasen i botten, för plötsligt hade den transformerats till en fullvuxen tanke med rätt att agera. Och plötsligt satt jag på Stockholm Marathons hemsida och läste allt om varje del av banan. Efter att ha passerat det första varvet på 16 km, intagit och hunnit bort från Gärdet och för andra gången klarat av stigningen kring Västerbron såg jag framför mig en trött, men glad hjälte: nu var det bara defileringen på Stockholm Stadion kvar.
Fem minuter senare hade kontokortet fått arbeta och min inbox hade fått ett meddelande som inte var skräppost: välkommen till Stockholm Marathon!”

Del 18: Nedräkningen

maratonmannen : 31 maj, 2012 16:26 : Maratonmannen

På lördag smäller det. Stockholm maraton 2012 går av stapeln – utan Maratonmannen, förvisso, men ändå med både ett starkt och brett startfält. En smältdegel av människor som torde ha åtminstone en sak gemensamt: ett intresse för löpning. Eller tja, i alla fall ett intresse av att gå i mål. Jag kan tänka mig att det finns ett par löpare i startfältet som kan ha hamnat där som följd av en förlorad vadslagning och liknande…

Vädret så här tidigt in på sommaren är vädret ombytligt och inte direkt pålitligt. Jag surfar på webbvågen som tar mig till SMHI där prognosen för Svealand under lördagen lyder som följer: ”Nordvästlig vind. Regn eller skurar och 4-9 grader. I Dalafjällen snöinslag och bara ett par plusgrader.” Stockholm ser ut att få runt 9 grader och en vind som kan uppgå till 8 m/s. Inga perfekta förhållanden, men den stekheta solen slipper dem i alla fall.

Framför sig har de 42 kilometers himmel och helvete, där himmelriket begränsas till den första milen och eventuellt även den sista kilometern – och kanske framförallt det avslutande varvet inne på Stockholm stadion. Resten blir en pina av varierande slag: uppgivenhet, trötthet, utmattning, små strimmor av hopp och eventuellt ett eller annat skavsår på alla tänkbara, och otänkbara, ställen på en kropp som efter loppet kommer vara utpumpad men väldigt nöjd. Det kan vara så att varenda steg känns väl värt mödan när upploppet ligger framför dig.

Jag har tidigare pratat om målbilder. Jag trodde dessa målbilder skulle försvinna i och med insikten att jag inte kommer att springa något maraton i år. Men icke. Jag ser den där förbannade upplopsrakan, jag ser mållinjen, jag förstår att jag avverkat mitt livs första maratonlopp – det är bara det att jag samtidigt förstår att det sitter i huvudet. Det är en mental bild, en fantasi, ingen verklighet. Men jag kan inte sudda ut den, inte få den att försvinna.

When Saturday comes along, I’ll be long gone. I alla fall mentalt. Jag kommer inte tänka på någon form av löpning. Antagligen kommer ni att hitta mig liggandes raklång i hängmattan, kanske med en (för) tidigt öppnad lördagsöl i handen – och allra mest troligt avnjutandes en god bok. Det är väl så småbarnslivet ser ut, va? Eller blandar jag återigen samman fantasi och verklighet?

Nåväl, ibland kan den mixen visa sig vara en så god njutning som det går att få just nu. Och jag slipper träningsvärken.

 

Del 17: The Word is not enough

maratonmannen : 25 maj, 2012 15:52 : Maratonmannen

Fredagsstrumpor och dörrar som stängs på grund av små marginaler – där har ni temat på det här inför helgen-inlägget på Maratonmannens blogg.

Hvornår smager en Tuborg bedst? Hvergang. För svenskar gäller nog danskarnas ”talesätt” speciellt när vår övergår till försommar, och vi får ta del av de första dagarnas solsken och över 20-gradersväder. Fram åker grill, och av åker tröja. Det fina vädret är här, och med det kommer en vilja att vara ute och njuta. Njutning kan komma i många former: vissa vill steka under solen, medan löpare ser en möjlighet att skippa en stor del av utstyrseln och springa lätt.

Och hade det inte varit för min skada hade jag varit ute nu. Sprungit. Dansat fram. Floating like a butterfly, stinging like a bee.

Liksom småbarnsårens alla jobbiga minnen eroderas bort i takt med jordsnurren tenderar alla slitsamma ögonblick i samband med löpningen vara som bortblåsta. Nu saknar man istället det man inbillar sig vara en frihetskänsla med att springa – att vara herre över sin egen kropp. Euphoria, som hon sjunger. När det väl blir dags för mig att få ge mig ut på min första runda efter skadan så kommer jag att se ut som en kalv på grönbete. Det kan jag garantera.

Det var det här jag tänkte på när jag tidigare idag krånglade på mig mina H&M-strumpor märkta ”Fredag” och förberedde mig inför ännu en varm försommardag framför datorn. Friheten här är liksom begränsad till internet. Just idag har tankarna dessutom skenat iväg rätt mycket mot nästa lördag. Den 2 juni.

I idrottsvärlden brukar man tala om små marginaler. Andra benämner samma fenomen ”ödet”. Tänk om – vilka två härliga ord. Fantasins verktyg vet liksom inga gränser, men de vet att använda ”tänk om” frekvent. Lika vanliga i en krackelerad maratonlöpares huvud som en hammare i ett snickarbälte.

Jag tänker Sliding doors, filmen där Gwyneth Paltrows framtid skiljer sig väldeliga åt beroende på om hon hinner med eller missar sitt tåg – beroende på om ”ödets dörrar” väljer att stänga sig innan hon hinner på eller ej. Scenariot i mitt fall: tänk om jag behövt göra något hemma i sista stund, något som gjort att jag missat innebandymatchen? En punktering? Eller om jag kanske istället förlängt bytet innan? Eller varför inte skippat att gå ner och hämta boll på egen planhalva? Ja, tänk om.

Ordet räcker inte till för att beskriva saknaden när jag tänker på nästa lördag och maratonloppet. Där kommer de att springa, över 21 000 löpare – som kalvar på grönbete. Och jag? Jo, ödets dörrar slog igen just framför mig. Och nu sitter jag här. Glansig i blicken. Naken. Tom.

 

 

Del 16: The World is not enough

maratonmannen : 16 maj, 2012 09:06 : Maratonmannen

Under min rehabilitering så har jag inte lyckats koppla bort det maraton jag alltså kommer att missa. Det har liksom etsat sig fast i mina tankar. Till tonerna av Velvet Undergrounds fantastiska låt ”Run Run Run” drömmer jag om vad som kunde ha varit. På lördag är det två veckor kvar till dagen D, och jag kan inte låta bli att känna att jag borde varit där – jag borde ha avverkar minst ett tremilslopp vid det här laget; jag borde ha börjat skönja en viss nervositet nu. När vemodet greppar mitt arma löparhjärta får jag trösta mig med att se framåt. Långt framåt.

Jag står i ett vägskäl. När min rehabilitering förhoppningsvis tagit mig så pass långt att jag är redo för att så smått börja träna igen, ska jag då gå all-in för att satsa på ett maraton omgående? Eller ska jag inse mina begränsningar, ta det lilla lugna och bygga upp mina förtvinade muskler – och likaså förstärka mitt förtvivlade psyke – till något lopp nästa vår?

När det kommer till de alternativ som står till buds så finns det en del intressanta. Den tid jag spenderade i spåret för ett par månader sedan lägger jag nu ner på annat: bland annat att drömma mig bort till andra delar av världen. Ta New York, till exempel. Ska jag kanske satsa så pass hårt direkt? Det finns ju liksom fördelar och nackdelar med att sikta mot stjärnorna. Uppsidorna med New York Marathon är uppenbara: få chansen att uppleva den otroligt mångfasetterade staden från gatunivå, samtidigt som man kan kombinera löpandet med några dagars semester i världsmetropolen. Nackdelarna är dock nära kopplade till just detta: går det att kombinera nytta med nöje? Går det att slappna av och njuta när man vet att ett maraton väntar kring hörnet? Dessutom har man så mycket mer att förlora på att välja New York. All extra planering man måste ta sig för, och förstås den extra kostnaden.

Nej, det får nog bli något närmare än så.

En polare föreslog loppet på Svalbard. Är man ute efter äventyr i samband med sitt löpande hittade jag en intressant utmaning. Seven Continents Club har till och med en egen hemsida och en egen, exklusiv klubb – http://www.sevencontinentsclub.com/ – för dem som har avverkat 41 195 meter på sju kontinenter. Det kanske coolaste, i ordets riktiga betydelse, av dem alla är nog ändå det på Antarktis. Närmare 42 kilometers löpning under minst sagt frostiga omständigheter. Jag rekommenderar er starkt att titta på den här videon från Antarctic Ice Marathon 2011: http://www.icemarathon.com/live/200.html. Den som blir sugen på att springa här kan inte vara fullt frisk.

Istanbul Marathon erbjuder en utmaning för dig som vill avverka två kontinenter inom ramen för ett och samma lopp. Jag vet inte om man kan tillgodoräkna sig både Europa och Asien genom att springa loppet – that is, för ett medlemskap i SCC – men känslan är ändå rätt ball. Jag menar, vi landsortsbor kan skatta oss rätt lyckliga bara vi tar oss över gränsen till en annan socken.

Själv siktar jag på att bli den förste att lyckas med ett maraton på månen. Det hade varit något. Där Neil Armstrong sa de bevingade orden ”Detta är ett litet steg för en människa, men ett jättekliv för mänskligheten” så låg han i lä i jämförelse med vad Maratonmannen en gång kan komma att skryta om. Det är bara att ta kontakt med Richard Branson och se om han kan hjälpa mig med att genomföra projektet (http://www.virgingalactic.com/booking/).

Jag ska bara bli frisk i benet först.

 

Del 15: En gammal hederlig lårkaka? Del 2

maratonmannen : 9 maj, 2012 06:22 : Maratonmannen

Fyra veckor har nu gått sedan den där ödesdigra dagen när ett motståndarknä träffade, slog sönder, penetrerade och mosade – säger jag utan minsta tecken till överdrift – muskulaturen i mitt högra lår. Följden blev ett lår hårt som pansar, fullt med blod inuti. Ett lår som numera är oförmöget att göra det som ett lår med tillhörande muskulatur annars är bäst på: vara en viktig pusselbit i den för människans så viktiga förmågan att stå upp och röra sig. Det är synd om människan, lär August Strindberg ha sagt, och i det här fallet förefaller människan vara jag. Det är synd om mig.

För lite mer än en vecka sedan ringde läkaren hem till mig – det vill säga den läkare som jag träffade på akuten kvällen efter smällen. Jag har hunnit avverka en del läkare de senaste veckorna, så definitionen är viktig. Han frågade hur det var med mig. Jag sa att de eventuella framsteg som kunde skönjas var marginella, och han sa återigen att det skulle ta fem till sex veckor för blödningen att försvinna. Efter det återstår en annan uppförsbacke, och det är att ta itu med musklerna som mer eller mindre förtvinat under de här veckorna inaktivitet.

Jag var ändå tvungen att fråga: ”Min maratonsatsning då, hur går det för den? Är det möjligt att återhämta sig på en månad?” Hans svar har etsat sig fast på minnet. ”Alltså, jag älskar idrott själv och uppmanar verkligen mina patienter att träna, men det kan du glömma, killen.” Okej, det sista kanske jag hittar på, men budskapet är lika klart och säkert som att Växjö ligger topp tre vid varje sammanräkning av total nederbörd i Sverige/minst soltimmar per år (välj själv). Det blir ingen maraton för mig.

Så nu sitter jag här med en blogg som lovar så mycket gott, som andas så mycket hopp. Min persona i bloggen: vad jag tycker synd om honom. All träning som låg bakom satsningen, alla mil i löparspåret. Det vore väl en överdrift att säga att allt var förgäves; det vore att nedvärdera det faktum att träningen säkert gjort mig gott. Men det är surt att konstatera att jag bara fyra dagar innan skadan sprang 27 kilometer. Jag var i fin form.

Jag skriver VAR, för det här känns som evigheter sedan. Fyra soffliggande veckor senare känner jag mig plufsig igen, och orken att ta mig för saker och ting är noll och intet. Och det säger jag inte bara för att minsta lilla projekt – som att ta sig till kaffekokaren och brygga en kopp eller två – blir ett logistiskt problem utöver det vanliga, utan också för att skadesmällen gav mer än en fysisk åkomma: den satte sig på huvudet. Jag ville ju så gärna springa det där loppet. Det var mitt lilla projekt. Nu behöver jag två kryckor för att ta mig från plats A till plats B.

Motivationen när det kommer till skrivandet på bloggen dog med insikten att det inte blir något lopp för mig. Nu går jag på sjukgymnastik för att få fason på låret, och kanske kan skrivlusten återhämta sig i takt med att jag noterar de framsteg som MÅSTE börja visa sig snart. Mina delmål är inte längre att ta sig 30 km innan maraton, och inte heller att springa den så kallade lunchmilen i bättre tempo än någonsin förr: nej, nu är det den dagen när jag kan kasta kryckorna som hägrar. När vardagen verkligen blir vardag igen. Nu är vardagen som en enda jävla lång måndag. Jag känner mig som Bill Murray i Groundhog Day, som en hamster fast i ett ekorrhjul.

Framtiden då? Svårigheten att göra upp planer för min löpning är påfallande för närvarande. Att säga att jag tar sikte mot framtida lopp vore enkelt, men att specificera mer än så ter sig omöjligt. Jag har mer kortsiktiga mål än så, och det är att kunna göra vardagliga saker igen. Gå, leka med barnen, handla: enkla saker för dig, oöverstigliga hinder för en handikappad.

De säger att skador och sjukdomar ger perspektiv på saker och ting. Jag antar att det stämmer. Konsten att njuta av småsaker, de små framstegen. Att ha mål som att bli återställd så fort som möjligt, att bli som majoriteten av alla andra som kan gå, cykla och springa. Detta är modesta mål som jag går och fantiserar om medan alla ni andra går iväg för en veckohandling som ni verkligen inte ser fram emot, svär för er själva när ni cyklar hem i motvinden eller känner av minsta lilla skoskav efter en promenad ute i vårsolen.

Walk a mile in my shoes, säger jag.

 

Del 14: En gammal hederlig lårkaka?

maratonmannen : 21 april, 2012 09:58 : Maratonmannen

De elaka tankarna fick fäste och förvandlade hjärnspöken till verklighet. I klartext? Min start i maratonloppet i Stockholm den 2 juni är i fara. I stor fara.

Vi tar det från början. Som jag berättat tidigare spelar jag fotboll och innebandy vid sidan om löpningen, och i onsdags var det dags för innebandymatch. Med cirkus en kvart kvar att spela fäller en motspelare ut ett knä som träffar mig på framsidan av låret, drygt fem centimeter ovanför knäet. Jag spelar vidare med viss smärta i tron att det är en vanlig lårkaka – ett stort felbeslut skulle det visa sig drygt ett dygn senare.

Morgonen efter är låret stenhårt, dubbelt så stort som det andra och omöjligt att stödja på. Jag får så småningom tid hos läkaren, men först senare på kvällen. Smärtan är nu rejäl.

Jourläkarcentraler, akutmottagningar, doktorer passerar i revy under de följande timmarna. Innan jag vet ordet av får jag reda på att det blir övernattning på sjukhuset utan mat och dryck. För er med viss erfarenhet från sjukhus så kan meningen översättas med trolig operation. Men när jag väl får träffa läkare dagen efter menar hon att blödningen i låret – för det var en rejäl sådan – så sakteliga kommer att ge med sig. Allt jag behöver göra nu är att vila benet. Det sistnämnda är inte så lätt att göra med två småbarn hemma, så nu får min sambo dra ett stort lass.

”Men hur blir det med maratonsatsningen nu då?” En befogad fråga, som dock är svår att svara på just nu. Jag kommer göra allt för att fullfölja min satsning, men träningen kommer förstås att bli eftersatt. Dessutom får ni ett tag framöver nöja er med att läsa om min väg tillbaka till löparspåret, via mediciner, sjukgymnaster och diverse roliga saker som man tvingas ta sig för liggandes i vågrätt läge. En annan del av myntet, skulle man kunna säga.

 

Livet är blä just nu.

 

Del 13: En intensiv period

maratonmannen : 16 april, 2012 16:12 : Maratonmannen

I helgen tog jag ett rejält kliv närmare ett maratonlopp. Om vi bortser från att det rent tidsmässigt kröp närmare, så genomförde jag mitt första lopp över 25 km. Till slut stannade GPS:en på 27,1 km. Det kanske var ett oerhört litet steg för mänskligheten, men för den ”lilla människan” (och här tänker jag inte i termer av Carl-Henric Svanberg) – för mig – var det stort. Distansen utgör nästan exakt två tredjedelar av ett maraton, och även om det låter mycket återstår närmare 15 km löpning. Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Jag sprang i 5.30-tempo, alltså fem och en halv minut per kilometer. Ett förhållandevis bra tempo med tanke på distansen som avverkades, och en som jag vore mycket glad om jag lyckas hålla under själva maratonloppet den 2 juni. Gör jag det, eller till och med ett par sekunder över 5.30 per km, så kommer jag att komma under fyra timmar med viss marginal.

Något som jag blev än gladare för var att jag undvek några större skador. Under två och en halv timmes löpning kan man räkna med rejält stumma ben, en väl tilltagen utmattningskänsla och lite skavanker både här och där, men bara så här några dagar efteråt känner jag mig återställd och är redo att återuppta mitt vanliga schema med två pass på 14 km under veckan. Det svåraste var istället att få huvudet att hänga med under återstoden av kvällen: där kände jag mig tung.

Skador och sjukdomar är mina värsta fiender just nu, förstås. Med tanke på den intensiva träningsperiod som jag är inne i nu är det viktigt att jag får bygga upp konditionen i lugn och ro utan större hinder. Jag vill kunna fokusera på träningen nu, och känna att jag hinner med de distanser som jag vill under varje vecka. Det gäller med andra ord att hålla sig en bra bit ifrån förkylda ungar…

 

Del 12: Stockholm maraton, för tusan

maratonmannen : 13 april, 2012 12:34 : Maratonmannen

Tid är som tiden alltid är. Ganska relativ. Ibland känns två månader som en evighet, något som ligger så pass långt bort i tiden att man liksom kan ignorera det helt. Ibland är det tvärtom. Och ibland händer det att man behöver någon form av påminnelse för att förstå att man närmar sig något stort.

Igår damp det ner ett mail i min inkorg. Mailets avsändare? Stockholm maraton. Det är snart dags.

I mailet finns det en hel del information. Information om allt från hur man tar sig till loppet, var man byter om, i vilken startgrupp man ska starta, vilka intervaller under banan som man hittar dryck, bananer och mycket, mycket mer.

Efter att ha svävat i väg åt det filosofiska hållet – kanske delvis som följd av att två-tre månader för mig har känts som en avlägsen tid – i mina två senaste inlägg är det nu dags att anta en mer hands on-approach. Dags att snacka Stockholm maraton. Dags att snacka upplägg, bana och annat viktigt. Eller, om du är ekonom, upprätta en SWOT-analys. Vilka är mina styrkor, och vari återfinns mina svagheter? Vilka möjligheter har jag, och vilka hot står mellan mig och 42 kilometers framgångsrik löpning? Men nu är jag ingen ekonom, så det får bli en redovisning av det enklare slaget istället.

Av informationen i mailet att döma kommer jag kämpa med 21 121 andra löpare från 81 länder. Eftersom jag har tilldelats nummer 16 930 lär jag knappast tillhöra favoriterna i loppet. Startgrupp F – det är jag och pensionärerna. Typ. Det betyder också att jag får starta tio minuter efter de första startgrupperna. Jag börjar genast fundera över hur sakta de första kilometerna kommer gå. Inte för att jag inte är en särskilt bra löpare, utan snarare för att många vid sidan om mig – och kanske också framför mig – inte kommer hålla mitt tempo. Vilket tempo måste jag egentligen hålla för att lyckas, om den första biten går mycket långsammare än vad jag först trodde?

Det är en fundering jag inte haft i tankarna tidigare, kan jag säga.

Hur som helst. Banan är 42 195 meter lång och består av två varv, där det första är 17 km och det andra 25 km. I mailet får jag också nödvändig vetskap om att stavar eller barnvagnar inte är tillåtna.

Häng med mig nu när vi tar oss runt på de viktigaste hållplatserna på banan. Efter starten på Lidingövägen kommer inledningen vara ganska snäll mot oss löpare. Efter lite nedförslut och flacka partier kommer vi ner till Strandvägen. Vid Söder Mälarstrand kan vinden bli ett problem, så här uppmanar skribenten oss att söka ryggar på andra löpare. Det är nu problemen börjar. När vi närmar oss Västerbron blir det uppförsbackar så det räcker och behöver: vi har branta sådana, men vi har också långa sådana. Trösten, om än en liten sådan? Vi har avverkat mer än halva första varvet. Sista kilometerna av loppets första varv ska inte vara några större problem, utan ska vara flacka och relativt lättsprungna.

Skillnaden mellan första och andra varvet är en längre tur om Gärdet och framförallt Djurgården. Här får vi möta det gröna Stockholm – i den mån man nu orkar njuta av omgivningarna. När vi väl avverkat detta extra parti av banan fortsätter vi på Strandvägen och vidare upp på samma väg som under första varvet. Med andra ord: Västerbrons alla uppförsbackar ska klaras av igen. Med 25 kilometers löpning mer i benen…

För den uthållige – som lagt upp sitt lopp rätt och har undvikit skador och andra större problem – väntar lön för mödan i form av 250 meters upplopp på Stockholms stadion. Det, mina vänner, är ett ögonblick att minnas för hela livet. Under förutsättning, förstås, att man orkar ta in alla intryck utifrån. Det får bli ett mål i sig.

 

Del 11: Pennalism

maratonmannen : 6 april, 2012 09:50 : Maratonmannen

Är pennan rätt väg att hitta in i ett löparsällskap? Välkomnar det löpande communityt oss kontorsråttor med öppna armar, eller kan jag förvänta mig invigningsritualer á la Ondskan om jag skulle visa mig hos löparklubben och basunera ut att jag faktiskt jobbar på ett tidningsförlag?

Att skriva om löpning, är inte det lite som… tja, avdelning onödigt jobb. Att teoretisera om någon så pass ”simpel” aktivitet som löpning kan kanske av många ses som en överflödig syssla. Visst kan det finnas intresse för att diskutera kost, utrustning och löparrundor och så vidare, men det finns en intressant psykisk aspekt till det hela. Även om det i slutändan inte handlar om att snacka, utan om att springa, så gäller det att lära sig tänka rätt. Kan man då på något sätt förmedla, på papper, känslorna man känner beroende på vilket humör man är på och huruvida formen står i zenit eller är körd i botten, så tror jag att man kan bli en bättre löpare. En bättre löpare som förhoppningsvis också kan inspirera andra.

För ingen dag är den andra lik för en löpare. Som bekant kan en löparrunda stå för en frihet lika lockande som en Tomas Ledin-låt om sommaren, midsommar vid havet eller snö på julafton – men ibland innebära en lika stor psykisk påfrestning som maktlösheten inför sex kvalomgångar schlagerfestival om den tidiga våren.

Där kan jag vara avundsjuk på de riktiga löparna. Jag vill tro att de har förmågan att skjuta alla andra personliga problem åt sidan och bara koncentrera sig på det antal kilometers löpning som de bestämt sig för. Me, myself and I liksom – ingen annan. Hittar man den här zonen faller man pladask för löpningen. Det är jag övertygad om.

Jag inbillar mig någonstans att detta är anledningen till varför jag skriver om min träning. De dagar då humöret och formen befinner sig där den ska kan jag fungera som en inspirationskälla för mig själv inför framtiden, och kanske i bästa fall även för andra. Gällande de sämre dagarna, när varje steg känns som om kroppen behöver arbeta övertid, så kan man i alla fall trösta sig med att man kan skriva om eländet när man kommer i mål. Och sedan på något sätt dra ett streck över alltsammans och ta nya tag.

 

Del 10: Felix culpa

maratonmannen : 2 april, 2012 09:47 : Maratonmannen

Igår fick jag elaka tankar. De kom mitt under ett avsnitt av Lyxfällan – förhoppningsvis är det inget omen om min framtida ekonomi.

För första gången på länge, om någonsin sedan jag började träningen inför maratonloppet i Stockholm den 2 juni, började ordet ”om” poppa upp i skallen på mig: vad händer om jag blir sjuk innan loppet? Vad händer om jag skadar mig och får kasta in handduken? Vad händer om jag blir för trött och tvingas bryta?

Det är dumt att förbereda ett försvarstal – och kanske ännu dummare att hålla det här och nu. Det är liksom som att barrikadera sig mot jordens undergång – när man liksom vet att man är chanslös. Men faktum kvarstår: vad händer om? Jag har ju målat in mig i ett hörn lite grann i och med att min satsning inte längre är personlig, utan tillhör allmänheten. Lika mycket som denna form av press kan få en motiverande effekt, kan den också slå tillbaka om tankarna tillåts skena iväg.

Men den positive lär som bekant ha hävdat att det kommer något bra ur det mesta som sker, och kanske hade ett eventuellt misslyckande kunnat leda till någon form av felix culpa för mig. Alltså, något dåligt som i slutändan visar sig bli något bra. Kanske får det mig att brinna av revanschlust till eventuella, kanske ska tilläggas, kommande lopp – kanske får ett misslyckande mig att börja träna mer frekvent och få in det som en rutin i min vardag, utan att ha ett specifikt mål i sikte? I grund och botten är detta vad det handlar om: det handlar inte om att satsa allt på ett kort, utan att få in löpningen som en rutin som sitter kvar efter att detta kort har spelats ut. Jag behåller mitt ess i träningsoverallsärmen, så att säga.

Det finns en orsak till mina tankar: under fotbollsturneringen förra helgen sedan ådrog jag mig en mindre skada på hälsenan. Även om jag knappt kunde gå dagen efter, så känns det bättre nu – men jag har inte provat att löpa någon längre sträcka sedan dess. Kanske är det inaktiviteten som sätter igång det onda centrat i hjärnan: den ifrågasättande och negativa delen. För jag antar att skador kommer dyka upp i olika former, men att det är förmågan att studsa tillbaka från dem som skapar löparen. Typ.

Hur som helst är jag säker på att det aldrig kommer bli tal om något ”felix culpande” för mig, utan att allt kommer gå som smort – men OM något annat blir fallet, så är jag säker på att jag kommer ha ett försvarstal alla Sten Tolgfors redo. Bara utifall att, liksom.

 

Del 9: Respektera milen

maratonmannen : 30 mars, 2012 12:28 : Maratonmannen

När man har över loppet av ett par månader, gärna mer, har joggat ett antal gånger i veckan är det lätt att bli lite fartblind. Eller, rättare sagt, distansblind. Denna distansblindhet går ut på att man plötsligt börjar se 10 km som en barnlek, något som knappt kan räknas som en joggingrunda.

För den som sysslat med löpning ett tag – men kanske ännu mer den som inte sprungit så länge – känner väl till att även om en mil ibland kan gå smärtfritt, så är det ändå en bra bit att springa. Det är efter en mil som ax sållas från vete, och det är nu man börjar inkräkta på de längre distanserna. De som gör att skoskavet börjar ge sig till känna, knäna börjar ömma och ljumskarna så smått hojtar till om att: ”Du, du kanske ska fundera på att sluta snart.”

Jag tror det är fel väg att gå, det här jag har börjat inbilla mig: att en mil inte är så farligt. En mil ska alltid respekteras för vad den är: en jävligt lång runda som ibland kan kännas som en evighet. Även om det kommer rundor då allt är frid och fröjd ska man se dessa som bonus. Tio kilometer är liksom porten till helvetet: det är efter denna milstolpe som kroppen signalerar att någonting inte är som det ska, hjärnan börjar ställa allvarliga frågor om att orken i diverse kroppsdelar börjar tryta. ”You´re approaching hell – are you sure you want to continue?”

En mil öppnar inte pärleporten. Tvärtom. Genom att passera och acceptera att du springer över en mil öppnar du helvetesporten. Se till att du är beredd.

Nu närmar vi oss den springande punkten, så att säga. Med bara strax över två månader kvar är detta något jag måste träna på: att under långa distanser över två mil hitta flytet, hitta någon form av psykisk oas. Kilometerna måste försvinna utan att jag behöver slita hund för var och en av dem. Jag måste hitta en ”lucka” i löpningen.

Och som sagt, med två månaders träning kvar är det inte mycket tid kvar att leka med. De långa distanserna måste börja ramla in nu, och som bekant så gör de inte det utan ansträngning. Med start till helgen blir det minst två mil varje helg, utöver de två lunchmilen i veckan. Med hjälp av lite ologisk matematik så borde det bli någonstans kring fem mil i veckan.

Det blir som att öppna porten till helvetet fem gånger; en port som borde vara stängd hela tiden.

 

Vilodag

maratonmannen : 26 mars, 2012 06:45 : Maratonmannen

Och på den sjunde dagen vilade han. Gud alltså. Söndagar för mig, däremot, är knappast en vilodag. Det är oftast nu som jag beger mig ut på en längre runda, runt två mil. Veckans längsta löprunda behövs som komplement till de två andra lite kortare lunchrutterna mitt i veckan.

Mina vilodagar infaller istället på så pass menlösa dagar som måndag, onsdagar och fredagar – i den mån man faktiskt kan kalla dessa vilodagar. Verkligheten är den att jag brukar kunna hitta på något kul att göra även då, även om jag håller mig borta från spåret.

Vilodagar behövs dock – jag är väl medveten om det. Jag är inte bättre än Gud. Det gör jag inget anspråk på att vara. Varför ska jag då träna i sju dagar, när inte ens världens skapare gjorde det? Vilodagar är som kor i Indien: heliga. Jag tror stenhårt på att man får mer energi i spåret – och i livet som sådant – om man får luta sig tillbaka mellan varven. Om dessa vilodagar då och då visar sig bli dagar fyllda av aktiviteter – såsom andra former av kroppsarbete – så är inte det hela världen. Som sagt: bara jag inte snörar på mig löpardojorna så ordnar det sig.

Idag var dock en löpardag. En rutinmässig lunchrunda på närmare 14 km stod på schemat. Eftersom jag kände mig fräsch – och inte minst hade en revanschlusta av det brinnande slaget efter en onyttig helg – så tryckte jag på. Jag var därför rejält slut när jag en timme och elva minuter senare pustade ut. 5.09 per km är en jättefin tid för mig i det här skedet, men det tog på krafterna. Nu har jag i alla fall gjort det tuffa testet för den här veckan.

I helgen blir det ingen långrunda, eftersom det står inomhusfotboll på schemat. Inomhusturneringar i fotboll är inget man vill missa. Dessutom fick vi en jättefin lottning med en sen start mitt på dagen, vilket gör att man inte behöver vara på plats i hallen ungefär samtidigt som brevbäraren slänger in tidningen i brevlådan.

Snart är det bara två månader kvar till dagen D, och det är nu jag måste börja få långrundor i benen. Målet är som bekant minst en 30 km-runda, och utöver det ett antal 21-25 kilometare. Men vad fan: what are Sundays made for? Inte att vila i alla fall.

 

Del 7: Mitt liv som idrottare

maratonmannen : 23 mars, 2012 07:00 : Maratonmannen

Lika fint som det är att tro att alla är lika inför lagen, lika fint är det att tro att alla har samma förutsättningar när det kommer till långdistanslöpning. Det är naivt. I löpningen har du dig själv, och ingen annan, att tänka på. Du är inte en del av något större, utan en produkt av det mått av träning du lagt ner och de förutsättningar som du besitter.

Av den anledningen bedöms alla hobbylöpare utifrån sin egna individuella måttstock, utifrån egen potential och målsättning. I teorin innebär detta en fin möjlighet för gemene man: man behöver aldrig mäta sig med någon annan, och inte heller känna någon press. I teorin, that is. Under utövandet förändras teori till praktik, och då kommer så många fler variabler in i beräkningarna.

Men som sagt, tanken om den fria och problemfrie löparen är fin.

Nåväl, till saken. Vi har som sagt olika förutsättningar, och för min egen del fick jag inte löpgenen naturligt – varken via DNA eller via modersmjölken. Vi har inga långdistansare i släkten – vad vi har, däremot, är flertalet idrottsintresserade individer som även utövat diverse bollsporter på amatörmässig nivå. Det här intresset fick jag däremot via modersmjölken, och har – både via arv och via miljö – odlat fram ett maniskt intresse för att både titta på och utöva idrott.

Med blandad framgång har jag spelat fotboll, innebandy, handboll och golf under hela min uppväxt och delvis också mitt vuxna liv. Jag har också varit tränare, både på junior- och seniornivå. Jag har idrotten i mig.

Utan tvekan är det så att min bakgrund har givit mig vissa förutsättningar att lyckas hyfsat med min långdistanslöpning. Medan träningen som jag sysslat med i dessa sporter inte direkt har varit ideal för maratonträning, så har den förstås gett mig en bas för kondition och för upplägg av träning, och sålunda har jag fått en del gratis. Det är jag medveten om.

Att börja från noll – det vill säga att aldrig någonsin tränat i någon större utsträckning – vore förstås en större utmaning, och då gäller helt andra regler. Där jag kanske – efter ett långt uppehåll – måste finna mig i att börja i lugnt tempo med sträckor på mellan en halv och en mil, kanske det räcker med en kilometer eller två för någon annan. För andra är det fullt tillräckligt att få till stånd en fungerande vardagsmotion – det vill säga gå till jobbet, cykla till affären och sådant.

Jag kommer att tänka på en gammal antirasistslogan från min högstadietid. ”Alla lika, alla olika”. Vi ska alla ta oss runt de där 42 km, men hur vi gör det – och framförallt vilken tid vi tar på oss – varierar väldeliga.

 

Del 6: Ko(n)sten att må bra

maratonmannen : 21 mars, 2012 15:05 : Maratonmannen

Jag var på en läkarundersökning, betald av det företag jag är anställd hos, för ett tag sedan. Ni vet en sådan där snabb men rätt intressant historia, där man trycker in så många olika typer av prov man kan tänka sig på en begränsad tid. Det blir lite löpande band-princip över det – från blodprov, vidare till hörseltest, till EKG, ta en sväng om toaletten för ett urinprov för att avsluta med att gå igenom provsvaren med läkare – innan du till slut står där med ett papper med indicier på hur din kropp mår.

Eftersom alla anställda genomför samma procedur vartannat år är det onekligen så att det utgör en intressant läsning hemma framför brasan. Vill det sig väl kan jag ju alltid skryta om att kolesterolet hålls i schack, mina lungor inte har stagnerat – och om allt klaffar kanske till och med att hjärtat pumpar som det ska.

Och att må bra är ingen självklarhet. Vi pratar inte ”Justice for all” här. Just därför verkar det, på sina håll, finnas ett uppdämt behov av att basunera ut hur pass väl man mår. Mina fingrar räcker inte till när jag ska räkna upp hur många gånger jag, veckorna efter proverna, hörde meningar som ”Läkaren var oerhört imponerad av mina testresultat”, ”Han frågade om jag var elitidrottare” och så vidare. Att dessa kommenterar tas ur sitt sammanhang, och inte sällan refererar till endast ett av de cirka tjugo testen, spelar ingen roll. Fysiska praktexemplar finns det uppenbarligen gott om. Kul för dem. Jag tycker mig ha sett den där stolta blicken i deras ögon förr – just det, samma glöd som hos små barn om julafton. Hälsan är viktig – viktigare än allt annat, när det kommer till kritan.

Jag är inte en av dem – inget praktexemplar. Jag har varit inne på det förut: jag måste träna hårdare för att nå dit jag vill. Även om jag inte befinner mig på, eller ens i närheten av, en professionell nivå på mitt utövande vill jag förstås ha så höga värden som möjligt. Men de kommer ju inte på posten, de där rackarna (även om vissa mirakelmedicinföretag – nytt ord! – försöker pracka på oss en sådan här sanning). Jag tycker mig se en trend i samhället i dag, på rätt många nivåer, från amatörer till professionella utövare. Medfödd talang är i mångt och mycket viktigare än träning; man skryter om hur bra testresultat man har utan att, som man säger, behövt lyfta ett finger. Man har liksom en Björn Ranelid-kropp utan att träna lika hårt som honom.

Men väldigt sällan finns det några genvägar till framgång, vilket inte minst professionella idrottsmän och idrottskvinnor kan intyga. Eftersom min egen talang för långdistanslöpning är noll och intet, behöver jag inte oroa mig för att rida på någon sådan våg av lathet. Jag vet med mig att min enda chans att klara ett maratonlopp är träning – träning en masse.

Sedan är det då det här med maten och en god kosthållning. Hmm. Vart börjar vi? Med att göra en ”Plus”, det vill säga förpassa kexchokladen – som ligger och skriker efter mig i hyllan här bredvid – till evig vila i papperskorgen? Genom att räkna kalorier i maten jag äter? Hmm. Vi börjar närma oss det stora problemet i min träning. Och som vanligt när jag stöter på problem som är för jobbiga att ta tag i, lägger jag ner pennan ett tag, lutar mig bakåt och slumrar in.

Det löser sig nog, ska du se.

 

Del 5: Löparens nödvändigheter

maratonmannen : 16 mars, 2012 09:14 : Maratonmannen

Vi löpare möts ständigt av skepsis från många håll. Inte sällan möts jag av kommentarer såsom ”hur orkar du springa så länge – det är ju dödstråkigt!” och liknande. Men någonstans där inne bakom den skeptiska hållningen finns det ett uns av avundsjuka, en vilja att kunna och orka börja träna långdistanslöpning. Skepsisen är oväntat nära besläktad med viljan. Just därför tolkar jag all form av skepsis som något positivt. Kanske är det bara en del av min snedvridna tankebana, men om det är en sådan som kan få mig att springa de där närmare 42 km – ja, låt det så vara.

Men det finns en del måsten för att jag ska klara av att genomföra pass efter pass. Moroten, för mig, ligger delvis i att kunna mäta mina framsteg. Sedan jag började använda RunKeeper – en app till iPhones – har motivationen skjutit i höjden. ”Telefonen” underlättar mitt slit på flera sätt. Bara det att jag alltid vet vilket tempo jag håller och hur långt jag har sprungit – och att dessutom få höra en människoröst mitt i den ensamhet som omgärdar en löpare – är en trygghet och en fingervisning om vart min träning leder mig. Jag kan dock tänka mig att det här med tidtagning kan kännas som en stressfaktor för många, men hittar man rätt balans och rätt användningsområde – jag sätter till exempel aldrig ett krav på att jag måste springa snabbare från en gång till en annan – så är den guld värd.

Sedan finns det förstås andra motiverande funktioner och verktyg som gör livet som löpare mer drägligt. En iPhone har som bekant fler egenskaper. Den kan till exempel spela upp musik. Och oavsett om det är så att du sitter på ett gigantiskt iTunes-bibliotek eller om du föredrar Spotify, så bör du aldrig hinna tröttna på musiken som driver dig framåt. Här krävs lite kohandel mellan artister, låtar och best of-plattor, men när 2 juni kommer ska jag ha en över fyra timmar lång låtlista ”done and dusted”. Men en bra låt är inte nödvändigtvis en bra löparlåt, långt ifrån, så det krävs en viss form av misslyckanden längs med vägen för att man ska hitta rätt.

Låt mig redan nu slå fast: löpning är en materialsport. Allt annat du hört är en lögn. Du kommer inte klara en normal löparträning med dina gamla gympaskor, och det är inte heller särskilt bekvämt för flertalet kroppsdelar med gamla tränings-t-shirts och overaller när du springer långt. Gör dig själv en tjänst och satsa på kvalitet – det har du igen väldigt snabbt. Det gäller det mesta, men kanske framförallt för nästa produkt.

Löparskor är kanske numero uno att tänka på. Jag kommer inte att gå in på specifika märken eller typer av skor, men en rekommendation är definitivt att ta sig till någon affär som erbjuder service kring det här med utprovning av skor. Det finns mängder med funktioner och typer av skor, och dina fötter kommer garanterat inte passa dem alla. När du väl provat ut vilket typ av steg du har och vilken sko du behöver ska du se till att lägga detta på minnet – det är viktig information som din kropp kommer må bra av. Livet som löpare är slitsamt, både för kropp och själ. Om du foten sedan passar som handen i handsken – otroligt dum liknelse, men köp resonemanget i alla fall – så har du en enkel köpprocess framför dig när det är dags för nya skor nästa gång. Då finns det dessutom en uppsjö inhemska och internationella hemsidor där du kan hitta skorna till en billig penning.

Slutligen finns det en sak till som är viktig för mig: rätt kalsonger. Sådana som skaver och ger upphov till elakartade köttsår är ett big no no, så därför har jag ett eller några par som jag vet sitter bra. Låt mig presentera superman-kalsongerna! Förutom att jag känner mig som Stålmannen när jag stegar iväg, kan jag lita på att de aldrig sviker mig i form av jobbiga skavsår.

 

Del 4: En runda i spåret…

maratonmannen : 8 mars, 2012 11:16 : Maratonmannen

… kan jag väl knappast kalla den scen som utspelade sig på min födelsedag. Istället för att snöra på mig dojorna, sätta hörlurarna i öronen och ladda försvann energin åt annat håll. Jag passade nämligen på att njuta av lite av det goda som livet har att ge oss dödliga, sådant som anstår ett bemärkelsebarn: ett par skopor Ben & Jerry´s för mycket, en flaska Amarone med min kära sambo och en TV-kväll i Sopranos-anda.

Men en inställd löprunda är väl också en löprunda, eller hur var det nu du sa Ulf Lundell?

Hur som helst, en dags svullande borde ge mig energi till den slutspurt som nu tornar upp sig. Snart är det blott tre månader till game time, och för att det inte ska bli game over innan spelet startas så gäller det att hitta ut till spåret igen.

Nu är jag i den fasen att jag varierar löpningen, och träningen också för den delen, ganska mycket. Jag blandar distanser på mellan 1 och 1,5 mil med innebandy och inomhusfotboll. Låt mig redan nu erkänna: detta är ett slags fusk. En skygglappemetod som innebär att jag tror mig kunna skippa all form av tråkig och för den delen krävande intervallträning. Dessa sporter erbjuder ju liknande upplägg, så varför inte, viskar en röst till mig. Den andra har jag tystat ner för länge sedan.

Mitt träningsschema är upprättat. Det innefattar långdistanslöpning, förstås, men också de intervalliknande former av träning som jag nämnt ovan. När det kommer till själva löpningen kommer dessa bestå av rundor på ovan nämnda längder, för att sedan plussas på med en mil till och längre än så så småningom.

Jag är dock noggrann med att aldrig löpa mer än tre dagar i veckan. Kroppen behöver vila. Kanske framförallt min. Den är skör; lika skör som Björn Ranelids självförtroende, men knappast lika poetisk vacker som samme författares ord. Men kulmagen är på väg bort. Där har träningen fungerat bra. Kroppsligt mår jag bra, själsligt börjar jag oroa mig för det som komma skall.

 

I nästa blogginlägg tar vi steget från de mentala rösterna som bara finns i min hjärna och tar ett skutt ut i verkligheten. Vi ska prata essentiella saker för en löpare.

 

Eld i baken

maratonmannen : 2 mars, 2012 15:47 : Maratonmannen

Jag jobbar hårt med positiva målbilder. Jag ser framför mig hur jag – visserligen helt utpumpad, med trasiga knän och skavsår både här och där – joggar in på Stockholm stadion och tar emot folkets jubel. Okej, det där sista var väl att ta i, men bilden finns där. Och jag lever på den, som en parasit lever på sin värd.

Nu har jag till sist fastställt ett träningsschema för de lite mer än tre månaderna som återstår av träningen. Det blir löpträning två till tre gånger i veckan, och därutöver någon form av intervallträning. I denna typ av träning inkluderar jag innebandy, inomhusfotboll och annat som innehåller moment av aktiva och mindre aktiva perioder. Inte golf, dock. Lite mer bett får det lov att vara.

Det som styr vilken form av löpning, och delvis hur lång varje runda blir, är faktiskt väder och vind. Hur mycket jag än kan uppskatta att komma ut och löpa en kylig dag så sätter min astma då och då stopp för försöken. Jag har därför infört en regel om att aldrig löpa utomhus när termometern har krupit under nollan. Skulle väderförhållandena motverka mina försök att få frisk luft får det helt enkelt bli en tur till gymmet och löpbandet.

Idag körde jag till exempel min smått klassiska ”lunchmil”: en mil på löpband, två gånger varje vecka. Det här har jag gjort sedan en eller ett par månader tillbaka, och det fungerar bra. Ett skrovmål efteråt ser dessutom till att jag blir lagom trött till eftermiddagspasset på jobbet. Thank heaven för kaffemaskinen!

Hur som helst, i vanlig ordning valde jag att under de tre sista kilometerna testa min kondition lite extra. Efter att ha kört i maklig takt – 5.30-tempo – bestämde jag mig för att sätta eld i baken och öka till 4.30-tempo. Och jag ska redan nu säga som det är: jag blev trött, visst, men vet ni vem som blev än tröttare? Maskinen! Efter totalt 8,5 km började det lukta bränt, och en halvmil senare var lukten av någon form av defekt hos maskinen så intensiv att jag valde att hoppa av. För att liksom undvika att få eld i baken, bokstavligt talat.

Jag känner mig stark. En löpare som vinner en uthållighetscontest mot ett löpband är mentalt stark. Intalar jag mig. Jonas vs Löpbandet: 1-0.

Men det finns problem med gym. Förutom de uppenbara problemen med överbefolkning, hela processen med att ta sig dit, samt de tråkigare yttre omständigheterna (interiören i gym går förstås inte att jämföra med naturen) så finns det ju massor av gymkillar. Tuffa gymkillar. Jag tänker framförallt på en kille. Han är sådan där cool snubbe – ni vet, typen som inte torkar av sin maskin efter en halvtimmes svettpass på cykeln. En alfahanne som gärna gör sig hörd i omklädningsrummet, och som inte på något sätt är rädd för att basunera ut sina okunskaper och inte sällan tveksamma åsikter till gemene gymmande individ. Men, man får ta det onda med det goda. Jag har större problem än så att tänka på. Jag ska ju trots allt ta mig runt en 42 km lång slinga om ett par månader…

 

Från insikt till upplägg

maratonmannen : 1 mars, 2012 20:33 : Maratonmannen

Vissa kallar det en livskris. Nyss fyllda 30 och med två småbarn kan jag delvis hålla med dem. Men det är kanske inte den förändrade vardagen som villa och barn medför som dragit fram vinnarskallen och lusten i mig, utan snarare behovet av en utmaning utöver det vanliga. Vardagens utmaning finns där för alla att se, men jag behöver definiera min fysiska och mentala status i idrottens värld.

Som gammal fotbolls- och innebandyspelare kan Korpen bara bistå med förbränningen av en del av det överblivna adrenalin som lagras i en före detta idrottares trötta kropp. Kroppen måste mättas med andra medel. Och bland den största utmaning en normalt funtad individ kan komma på – notera väl att jag utesluter übermensch som Iron Men – är just ett maratonlopp.

Med träningen inför 42 kilometers löpning följer vissa uppoffringar. Vissa väljer att genomföra en helomvandling av livet: träning sex dagar i veckan, uppe före tuppen för att snöra på sig löpardojorna. Det är inte jag. Andra väljer att lägga om kostvanor helt och hållet. Det är inte jag.

Men för att klara av det uppsatta målet – jag återkommer till det – kommer det krävas att jag tar mig i kragen på vissa plan. Träningen måste framförallt schemaläggas, och bortförklaringarna samtidigt hållas bakom lås och bom. Jag måste utveckla en reptilhjärna: tänka så lite som möjligt, bara agera. Det är inte jobbigt att löpa. Just Do It, liksom. Det är här många fallerar. Det går inte att tänka sig till framgång, man måste bli en ”doer”.

Den kanske största utmaningen gällande träningen är just att hålla motivationen uppe de dagar när allt känns sådär segt. Man måste hitta det härliga i att plåga sig själv, samtidigt som man tar bort all självömkan. Synd, ja det är det sannerligen om barnen i Afrika, inte om en kille som får chansen att träna sig i form.

Målsättningen som jag har inför träning och genomförande av ett maratonlopp återfinns egentligen på flera plan. En avgörande effekt av träningen är förstås att man kommer i form, och det är här den egentliga nyckeln ligger: ett avklarat maratonlopp är i sig en biprodukt av det jag försöker uppnå, om ni förstår mitt luddiga resonemang. Jag vill tro att mitt resultat i loppet återspeglas av hur väl jag skött min träning, även om jag mycket väl är införstådd att det finns faktorer som jag inte kan styra över.

Men hur var det då med sakerna som jag de facto kan styra över? Problemet med dem? Ja, hade jag inte älskat godis och gärna tryckt i mig åt helvete för mycket mat, ja då hade saken varit biff. Men nu är det ju inte så. Kosten. Ack så viktig, säger alla. Jag håller med. Men man kan se saken från flera håll. Jag vill kunna äta gott och så mycket jag vill, inom vissa gränser, och det är ännu en motiverande faktor för min träning. Tränar jag flitigt kan jag äta lite gott lite oftare, och – detta är viktigt – ändå klara mig på under de fyra timmar jag har satt upp som mål. Jag bör med andra ord snitta strax under 5.40 minuter per kilometer för att vara homesafe. Hur ska jag lägga upp min träning för att lyckas med detta? Jo, vi kommer alldeles strax till det…

 

Maratonmannen blogg – Introduktion

maratonmannen : 29 februari, 2012 22:34 : Maratonmannen

Det började ju som en vanlig surfrunda. Exakt när det gick fel kan jag inte svara på, men det var någonstans mellan ännu ett rykte om en spelare till Aston Villa och ett kortare besök på något forum som avhandlade årets upplaga av Way Out West.

Jag kan inte säga att tanken aldrig funnits där. Visst har den det. Den var ett embryo som aldrig riktigt växte till sig. Någonstans under surfrundan måste samma embryo hittat någon form av Jolt Cola och trampat gasen i botten, för plötsligt hade den transformerats till en fullvuxen tanke med rätt att agera. Och plötsligt satt jag på Stockholm Marathons hemsida och läste allt om varje del av banan. Efter att ha passerat det första varvet på 16 km, intagit och hunnit bort från Gärdet och för andra gången klarat av stigningen kring Västerbron såg jag framför mig en trött, men glad hjälte: nu var det bara defileringen på Stockholm Stadion kvar.

Fem minuter senare hade kontokortet fått arbeta och min inbox hade fått ett meddelande som inte var skräppost: välkommen till Stockholm Marathon 2012!

 

« Föregående Sida 1 » Nästa